Vimplar
Han var alltid för mycket upp i ansiktet med vimplarna. Det blev nästan omöjligt att höra vad han hade på tungan. Med det där tyget häftande över munnen kan han ställa till att kväva sig, sa vi mellan vägg och vägg. Och det var precis vad som hände. Hans mor beklagade med eftertryck sorgen och man kunde inte göra mycket annat än att hålla med. Om jag minns rätt så var det här en torsdag för fläskbussen hade precis vänt vid luckorna och var på väg att brista. Den gälla fläsksången rann ut i aftonen och vinden förde den med sig till oss där vi stod och betraktade vimpel och karl. Vi minns honom som en glad lax. Han hade alltid ett gott ord över till alla, även om det var svårt att höra exakt vilka ord det var eller hur pass goda.
2004-11-05