Artikulation
Idag, på stranden i Sätra, hade jag glädjen att få höra en fonetiskt perfekt utförd nysning.
Attjooo!
(Prosit)
« april 2008 | Main | juni 2008 »
Idag, på stranden i Sätra, hade jag glädjen att få höra en fonetiskt perfekt utförd nysning.
Attjooo!
(Prosit)
Jag brukar undvika att läsa baksidor på böcker jag tror att jag kommer att läsa. Jag vill nämligen inte veta för mycket. Film- och bokrecensioner undviker jag också av samma skäl. Men idag, när DN recenserar den senaste Stephen King-skräckisen "The Mist" avslöjas allt redan i rubriken. Det man ser är en stor bild med människor som skräckslaget tittar snett uppåt in i dimman. Man undrar vad det är de ser, eller kanske bara hör... Och så den okänsliga rubriken: "Fasan döljs i dimman"
Fy skäms, DN! Nu går man ju inte på den rullen. Efter en säkert lång och suggestiv upptrappning ska sanningen avslöjas - vad är det för fruktansvärt som döljer sig där ute? En fasan, kanske en jättefasan, kanske till och med världens största och läskigaste fågeljävel. Men det spelar ingen roll: DN har förstört nöjet åtminstone för mig!
Se upp innan ni går ut! Det är väldigt varmt. Jag gjorde det nyss och som tur var hade jag vätska med mig. Satt på gården och redigerade en text. Ett kapitel. Sex sidor av tvåhundrasex, just nu. Det kanske är lärsvärt ändå det här projektet.
Men nu är jag inne igen. Om jag går ut en gång till så sätter jag mig nog i skuggan.
Min favoritsysselsättning är att skriva fakturor. Har jag sagt det förut? Oj då, ursäkta!
Det har sagts att det kinesiska tecknet för KRIS är det samma som tecknet för MÖJLIGHET. Jag vet inte men det kanske stämmer. Ikväll hörde jag på trailern för Sommartorpet och där sas det att det japanska ordet för PROBLEM är det samma som ordet för UTMANING. Snart kommer väl någon tokfan att påstå att det tibetanska ordet för LINGVISTIK även betyder START I BACKE.
Nej, jag förstår att ingen kommenterar. Herregud, tänker ni bara, karln är inte klok.
PS: Ni skulle bra gärna vilja veta vad jag drömde i natt...
Jag vet att jag inte borde berätta om mina drömmar, men här kommer en till.
Igår kväll borde jag ha varit på fest. Värdinnan äger dock en katt och jag hade en väldigt allergisk dag så jag vågade inte fresta på och festa på. Så det blev soffan och Schlagerfestivalen istället. Jag har trots allt ännu inte lyckats utveckla någon allergi mot den, men det känns som om det är fan så nära...
I natt drömde jag om att Sverige skulle försöka skapa en ny schlagerdrottning som kunde vinna tävlingen. Man skapade henne med något som liknade lera. Ringling var tekniken, ni vet: man rullar först till långa slangar av lera och dessa ringlar man sedan ihop till cylinderformer. Så ungefär. Man gav den här lerklumpen olika färdigheter och egenskaper och blåste liksom liv i den. Och hon kunde sjunga! Och hon sjöng bra! (Hon liknade förresten Pirelli. Ja, alltså inte däcken utan kvinnan, hon med e.) Men det gick på tok då hon insåg att hon inte kunde röra sig för det hade kreatören inte tänkt på: att hon behövde bättre rörlighet och fler färdigheter. Hon blev stel. Hon blev ledsen.
Jag vaknade...
|
|
Ja, typ, eller?
Det var så konstigt. Jag drömde om en ny forskningsrapport som slog fast att - här måste jag be om ursäkt i förskott - norrmän har en genförändring som tyder på den första fasen av inavel. Förlåt igen. Och vi slog oss för bröstet allihop och sa "var det inte det vi misstänkte hela tiden?" och liknande.
Men så förändrades drömmen - varför drömmer man så här? Var det den där onödiga drinken på Gondolen som jag avslutade kvällen med? - och kom att handla om alla kring olika förlag. Så det visade sig att de som inte kom ut på Bonniers hade drabbats av den här förändringen, eller rättare sagt: de som kom ut på ett visst, annat förlag och alla som jobbade där...
Inavel.
Jag kanske var något på spåren där...
(För övrigt har jag ett väldigt bra sätt att koka mina ägg: Jag lägger dem i en kastrull. Häller på kallt vatten. Ställer kastrullen på en kall platta. Sätter på högsta temperatur, eller "volym" som jag sa förr...((!)) När vattnet precis börjat koka ordentligt stänger jag av värmen på plattan. När det slutat koka helt är äggen perfekta: fast vita och rinnig gula!)
Så att...
När jag duschat mig, satt på skivan som jag köpte 23:e december 1976 och mummat mig, tagit en liten GT och klätt mig, inser jag att kvällens outfit nästan är exakt som den 3:e maj. Förutom att jag har mina Harley Davidson-strumpor ikväll och är lite tuff och farlig. Ja, herregud, det blir ju fullt med illustratörer och barnboksförfattare, liveband och hoppande förläggare. Yeah!
Kommer nog att sakna Mats, för han brukar ju alltid vara med.
10. Större Hackspett (Dendrocopos major - och det, vet ni, betyder faktiskt större trädhuggare). Det finns 380 olika hackspettar, men det är den här jag säkert känner igen.
Svenska sportjournalister är rätt tama. Visst var superlativen ovanligt många efter Zlatans lyckade come-back i söndags, men titta på Italien! Där kan man lyfta upp prestationerna till mer relevanta nivåer. Så här skrev Milanotidningen Il Giornale:
"Han liknade Tyson efter att ha förgjort en motståndare och uppvisade ett litet grymt leende på läpparna. Han var som Zeus på olympernas berg, medan blixt och dunder rasade omkring honom. Elak och oförstörbar. Mäktig som Neptunus som stiger upp ur vattnet och förödande som en rovfisk på jakt efter sitt byte. Zlatan Ibrahimovics 30 minuters spel var en storartad föreställning, en total fotbollsnjutning."
Hörru Esk - så här skulle jag skriva: "Den stolte svensken for fram som en rasande Tor, svängde sin mäktiga hammare och trasade sönder motståndarnas ynkliga försvarslinje. Med en sådan blixtrande härförare - en Karl den Tolfte på det gröna slagfältet! - kommer de stackars grekiska offerlammen att bäva och gråta sig till sömns. Ja! Nu ser vi fram emot kampen som ska föra hem segern till Sverige!"
Nåt i den stilen.
Vart tog Viktor Klimenko vägen? Såldes han till medicinsk forskning? Blev han proffs i NHL eller underhåller han de ryska trupperna i Tjetjenien?

Såhär ser Vendela Vidas senaste bok ut. Visst är den fin?

Någon som har läst den?
Idag står det en massa om en av mina favoriter när det gäller litteratur: Dave Eggers. Jag kan inte säga att han är min favoritförfattare, för jag har bara läst ett par böcker av honom, men han verkar så himla trevlig och engagerad socialt, politiskt och litterärt genom att driva skrivarskolor för ungdomar, flera litterära tidskrifter, månatlig dvd-utgivning av dokumentärfilmer mm. Och allt detta gör han tillsammans med sin fru, författarinnan Vendela Vida som härstammar från Mellerud!
Tänka sig. Mellerud dyker upp igen.
Det är, som jag sagt någon gång tidigare, ovanligt att man ser piprökare nu för tiden och det är lite tråkigt. Jag tycker om piprökare och hoppas så småningom kunna bli en i denna fåtaliga skara.
Men i förrgår morse (när jag precis hjälpt in Kommunals ordförande Ylva Thörn genom dörrarna - hon har lite brist på utstrålning och därför gick inte dörrarna upp...) utanför Centralstationen gick en man omkring och sög på en snugga. Han hade någon typ av vildmarksjacka, gympadojor, grå brallor och en svart axelväska framme på magen. Hela han pryddes av en grön Lidingö-melitta. Det var väl ett tag sen ni hörde om en sån?
Här nedan kan ni se en bild som unga fröken Anna Eriksson, sedermera fru André, tog någon gång 1915-17, och minsann är det inte så att de gamla damerna bolmar på en varsin pipa rök?

PS: Om Annas bilder kanske jag kan berätta en annan gång. DS.
Snabbt hemma igen. Missade bussen i Mellerud så vi fick ta taxi till Karlstad. 12 mil. Tur att inte jag behövde betala.
Med det här med "hårda bud": Jo, kommunen har det som slogan, men jag såg en kommunbil i morse och den hade inga dekaler där det kallhamrade budskapet basunerades ut.
Vi borde hjälpa Mellerud med en bättre slogan. "Herregud, Mellerud!" skulle kunna funka, tycker jag. Det var många kyrkor i centrum. "Koka och sjud, Mellerud" kräver väl något slags förklaring: man ska hålla grytan kokande, liksom... Eller så får man släppa rimmandet helt och ta något typiskt för stället. Många pizzerior har de också och det är ju positivt. "Mellerud, pizza och gud". Nu rimmade jag ändå. Förlåt. "Mellerud, staden med många pizzerior." Ganska bra. Bättre än "staden med många parkeringar i centrum". "Mellerud, staden med ett gammalt raggarfik som fick mig att tänka på Twin Peaks" är ju lite långt men det är sant. "Mellerud, staden med kommunala svartbyggen i form av billiga sjöbodar som du kan köpa och göra en rejäl vinst på." Nä, har ni några tips?
"Hårda bud, Mellerud!"
Nu är jag här...
Och loggan finns:

men används den? Får söka sanningen.
Jag är mycket nöjd med de nya gardinerna. Tack vare, eller på grund av, att det tog arton år.
Sedan en tid tillbaka är jag medlem i den så kallade 10-klubben. Det är Svenska ornitologernas riksförbund som håller reda på allt sånt där. Och kan man själv hålla reda på MINST 10 olika fågelarter får man bli prominent medlem i denna exklusiva klubb.
Fåglarna jag kan skilja åt är följande:
1. Talgoxe. Den är ganska liten och gulaktig framtill.
2. Gråsparv. Den är grå och i massor i buskarna ofta.
3. Skata. Den är mycket större och svart-vit.
4. Kråkan. Stor som skatan eller större men ser liksom skitigare ut och låter annorlundare.
5. Domherre. Den ser man inte ofta. Bara när det ska bli snö. Röd på magen.
6. Sädesärla. Den vippar liksom med sin svarta långa stjärt och hoppar omkring på sommaren.
7. Gulmes. Den ser väldigt mycket ut som talgoxen, men det är som om att färgerna suddats ut lite.
8. Stare. Den är större än talgoxen men mindre än skatan och svart med gul näbb.
9. Trast. Ser ut som staren i storleken men är gråare. Eller brun. Ljusbrun. Tar mask.
10. ...

Talgoxe. Blåmes.
Jag har glömt tian just nu. Men den kan jag återkomma med. Det är inte måsarna för dem har jag inte lärt mig att skilja på än. För de finns ju så många av dem. Havsmås och skrattmås och skränmås och allt vad de heter. Men de väcker mig på morgnarna.
Efter att ha bott i den här lägenheten i nästan arton och ett halvt år och stått ut med den tidigare hyresgästens utslitna och småskitiga rullgardiner har vi idag köpt nya och hängt upp dem. Jojomän. Vi tog en drink och firade.

Till slut har den Burmesiska regimen vaknat och börjat stötta de nödlidande massorna. Igår kom representanter ut och skänkte bort dvd-spelare till många hungrande.
Vilken styrka!
Enligt Nils Horner på SR är det självaste premiärministern som varit ute som en Burmas svar på Karl-Bertil...
Tur ändå att huvudvärken stannar inne i skallen.
Det blev lite mycket där. Jag skulle ju bara kolla vad jag, dvs Benga, spelar för musik och att det just var Dubstep var ju ingen överraskning. Men jag fick lite mer information än vad som var hälsosamt av Wikipedia. Förutom en dubsteppare från England är jag en kenyansk musikstil, ett träd, en provins i Nyanga och en folkstam i Ekvatorialguinea. Dessutom en kommun i Rumänien.
Det blev för mycket. För mycket att välja mellan.
Det kanske blir något annat den 17:e maj.
Inför konserten den 17:e maj har jag börjat göra lite research: Vem är jag? alltså vem är Benga? Vilken typ av musik förväntar sig publiken att jag ska utföra? Och så vidare. På Wikipedia fann jag detta:
Benga may refer to:
Movileni, Olt, formerly Benga, a commune in Romania
Benga music, a Kenyan genre of music
The Indian Kino Tree, also known as the Benga tree
Benga, Gabon, a province of Nyanga
Benga Tribe, indigenous tribe of Equatorial Guinea
Benga (artist), Dubstep artist from Croydon, UK
Oj. Det var värst. Jag måste tänka efter lite. Återkommer...
(Klädsel måndag: se fredag, och lägg till en stor trötthet efter 9 timmars sömn. Sov knappt 5 timmar igår natt och började dagen med en löprunda på 5,5 km och sedan en promenad på nästan 7. Tog på krafterna.)
Eftersom jag inte har någon kanal att följa hockey-vm med så läser jag istället en bok som utspelar sig i Kanada, ja, faktiskt i Quebec! Det är Giles Blunts "Fruset offer" och själva titeln ligger ju ganska nära hockeyn. Hur boken är vet jag inte riktigt än: Första omgången är ju knappt komplett än... Vitryssland blev i alla fall första offret och en trettonårig tjej infryst i ett stort isflak.

Jag har visst fått en spelning. Den går av stapeln den 17:e maj. Jag kommer från England. Det är väl bara att börja träna. Eller go into rehearsal, eller nåt.
Berwaldhallen ska jag besöka idag. Det blir premiär, trots att jag bott här i stan i 24 år... Frugan ska sjunga med Caroline af Ugglas och det vill man ju inte missa.
Jag tänker ta på mig mina brandgula kalsonger från Teneriffa, ett par svarta strumpor som jag köpte av en rysk kärring för två år sedan. Jag slog till på ett fempack men borde ha köpt många fler för det är alldeles utmärkta strumpor. Sedan tänker jag klä mig i mina mörka, nya jeans från RDWD (sydda i Turkiet!) och en grå t-shirt som H&M låtit sy upp i Bangladesh, och kortärmad svart/grå/brun randig skjorta, också den från RDWD. Mina vita sneakers och den mörkblå klassiska jackan från Dressman (hjälp!) får toppa anrättningen och på axeln hänger jag som acessoar en digitalkamera av modellen PowerShot G3 från Canon.

Vi ses på buss 69!
Så sjöng om jag minns rätt den hädangångne skånske rockaren Kal P Dal en gång i tiden, och hans ord passar så bra just idag, när vi nyss klivit in i vårmånaden.
Idag har jag vita kalsonger från H&M på mig. Ni som följt min blogg alla dessa år - tre kanske? - vet ju vilket neurotiskt förhållande jag har till kalsonger och att jag för drygt ett år sedan till slut lyckades ta mig kragen (!?) och börja nyttja underkläder med aningens konstfiber i materialet. Förr var det etthundra procent bomull som gällde både för kalsonger och strumpor. Jag har även idag de hemstickade sockorna på mig när jag sitter och tidkodar ett avsnitt av den franska kultserien ""Il était une fois... l'espace" eller "Once upon a time - in space" som den hette på engelska. Dessutom har jag en XXL t-shirt med texten "musik direkt" och den kommer från Rikskonserter. Om jag inte är helt felunderrättad så pågår MusikDirekt just nu, någonstans i Sverige.
Och så har jag mina pyjamasbrallor, förstås.