Piprökare
Det är, som jag sagt någon gång tidigare, ovanligt att man ser piprökare nu för tiden och det är lite tråkigt. Jag tycker om piprökare och hoppas så småningom kunna bli en i denna fåtaliga skara.
Men i förrgår morse (när jag precis hjälpt in Kommunals ordförande Ylva Thörn genom dörrarna - hon har lite brist på utstrålning och därför gick inte dörrarna upp...) utanför Centralstationen gick en man omkring och sög på en snugga. Han hade någon typ av vildmarksjacka, gympadojor, grå brallor och en svart axelväska framme på magen. Hela han pryddes av en grön Lidingö-melitta. Det var väl ett tag sen ni hörde om en sån?
Här nedan kan ni se en bild som unga fröken Anna Eriksson, sedermera fru André, tog någon gång 1915-17, och minsann är det inte så att de gamla damerna bolmar på en varsin pipa rök?
PS: Om Annas bilder kanske jag kan berätta en annan gång. DS.