Gummi
Såg på löpet både igår och idag att det verkar som om Pirelli har däckat.
« maj 2008 | Main | juli 2008 »
Såg på löpet både igår och idag att det verkar som om Pirelli har däckat.
DN lät meddela förra veckan att Marie Fredriksson ska sjunga ledmotivet i nästa Arn-film. Och det visar sig att flera svenska artister "hämtat inspiration från böckerna och filmerna". Och jag ser framför mig hur det gått till: Tomas Andersson Wij ringde upp Mauro Scocco:
Tomas: Har du sett Arn-filmen?
Mauro: Ja. Visst är den bra?
Tomas: Mm. Man blir insprirerad att skriva nåt.
Mauro: Jag med. Lyssna här. (Nynnar)
Tomas: Skitfint! Jag ringer Eva och hör om hon också är inspirerad så kanske vi kan göra nåt ihop.
Mauro: Jättebra! Kanske Glennmark kan hjälpa oss?
Tomas: Vilken bra idé. Vi skulle kunna göra en skiva tillsammans allihop. Som den där dom gjorde för ANC!
Mauro: Det är ju ganska likt. ANC och ARN. Det blir toppen! Ring Eva du så ringer jag Uno!
Och så rullade det på. Tänk att så många artister tänker så lika samtidigt!
DN ligger alltid i framkant. Särskilt när det gäller språket. I söndagstidningen på sidan 11 kan man läsa rubriken:
"Klimatxpert vill skapa ett globalt elnätverk"
Men varför inte gå ett steg längre och skriva "klimatxprt"? Och varför hela det krångliga ordet "elnätverk" när det går lika bra med "elnätvrk" eller "elntvrk"?
Jag tänkte att jag skulle byta sänglinne. Vet ni att det inte heter sängkläder det där man brukar byta? Sängkläderna är kudde och täcke och allt det andra är sänglinne. Det är intressant. Och det kommer säkert att förändras med tiden. Men jag tänkte i alla fall att jag skulle byta ut det alldeles nya gula sänglinnet mot det sköna blåa, och när jag stod vid sängen och skulle lägga ifrån mig alltihop dök namnet Gry Forsell upp i mitt huvud. Eller möjligen Forssell. Jag var tvungen att sätta mig ner och reda ut det där. Vart kom hon ifrån? Eller snarare hennes namn, för henne har jag liksom ingen relation till. Kom på att det är hon som man sett på teve, ganska hes röst, ljus, väldigt gravid någon gång? Kanske. Omdiskuterad djup urringning anar jag någonstans i hjärnans vindlingar. Och! Det slår mig: På affischtavlor runt hela stan. Något om morgonradio ihop med det där... eller han... Aschling, eller vad han nu heter. (Jag ryser vid blotta tanken, och minns nu att jag tittat bort väldigt fort när jag sett de där bilderna på honom och den som jag nu fattar är Gry Forsell, eller Forssell.) Men vad har det med mitt sänglinne att göra?
Hm. A real poncho? I mean a mexican poncho?
Plymouthbröderna har man hört talas om. Det är ett kristet samfund och de har ungefär en halv miljon medlemmar i världen. Det är mer än AIK, bara för att ta ett exempel.
Plymouthbröderna låter ju på ett sätt, men om man vänder på det och skriver Bröderna Plymouth istället får man ju helt andra bilder i huvet.
Eller... hur?
Igår fick jag höra ett nytt uttryck i fyran. Det var den se- och hörvärde experten Bojan som sa ordet "änklien" och det är väldigt ovanligt (och betyder "äntligen"), men det kan sorteras in hos de mer vanliga "ejenklien" och "ordenklit" som förekommer i alla media, från P1 till tv4.
Jag är bara en gnällspik, ingen språkförbättrare, så därför har jag också gett upp kampen mot "pogram" som numera är så vanligt förekommande i t.o.m. ekot att svenska akademien nog får ge sig och plocka in det i nästa upplaga av SAOL.
Suck.
Börjar vi svårt med att böja våra verb? (Jag är själv så usel på teoretisk grammatik att jag varje gång jag ska nämna en av de tre vanligaste ordklasserna måste tänka tillbaka på en dikt jag skrev 1988 där jag försöker beskriva tillståndet innan födelsen genom att räkna upp ord som rött, varmt, vått osv. och avslutar med "långt innan adjektiven".)
Trots mina ringa teoretiska kunskaper är jag ändå en jävel på språk, författare och korrekturläsare. Därför reagerar jag på saker och ting och av dessa vill jag nämna två det senaste dygnet.
Igår var det Jens Fjellström som är sk. expert i tv4 under fotbolls-em. Han vill säga att det ena eller andra laget hade haft ledningen i alla sina tidigare matcher, men han sa att de hade "ledit" och det låter ju mer som att de inte gjort sitt jobb ordentligt (ordengklit, som Jens skulle säga).
I morse hörde jag på P1 under min löprunda och då talades det om Volvo och en expert på bilmarknaden skulle säga att det runnit ut kapital ur företaget och han sa då att företaget hade "blödit".
Varför blir det så här? Kanske man är rädd för att säga "de har blött" för då blir det "blött" som i blöt, eller "de har lett" för då blir det "lett" som i le. (Om det vore Lettland det handlade om skulle det kunna bli riktigt småroligt. Då skulle jag i alla fall ha lett.)
Vad får vi höra härnäst? "Tyskland har vint sina senaste matcher" kanske, eller "Volvos kapital har runt bort"?
"Jag har aldrig varit skadad tidigare, så det är typiskt att det ska hända just nu", säger Sofia Arvidsson enligt dagens DN.
Men hur menar hon? Om hon aldrig tidigare varit skadad så har det aldrig hänt och kan därför inte vara typiskt. "För jävligt" och "himla otur" kanske, men inte "typiskt".
Det hon försöker säga är att det snart är OS och att hon missar det på grund av sin första skada i karriären. Rätt otypiskt i hennes fall alltså.
Men det är nog så att ordet "typiskt" inte betyder "typiskt" utan snarare är en sammanfattning av eller släkting till Murphys lag, på något sätt: Om något kan gå åt helvete så gör det det. Och för mig är det typiskt för Ior i Nalle Puh - han kan säga det med eftertryck och all rätt i världen.
Nu ska jag gå ut och sätta mig och jobba för solen skiner. Det är typiskt.
Jag mötte Carola på Drottninggatan. Det var vid kvart över fem idag. Ungefär. Hon drack Cola Light och hade motvind. Tror inte hon kan röra sig i medvind utan är beroende av att ha vinden i ansiktet. Det var som på teve. Eller nåt.
Min fru sa plötsligt en dag: "Men vad blev det av Zübeyde?" Det var väl när vi under ett samtal om hockey hade närmat oss den nyblivne Stanley Cup-mästaren från Medelpad och insett att han kanske inte är så smart som man har trott. Ja, alltså med tanke på vem han lever ihop med. Och då var ju steget oerhört kort till Zübeyde.
Det är ju såna där tankar man får ibland och som man kanske inte berättar för någon. "Undrar om mitt huvud får plats i den där?" var visst en sån tanke för Jim Carey när han fick syn på en fin glasskål. I alla fall berättade min son att han sagt det i en stand-up från tidigt nittiotal som han hittat på nätet. Men Carey påstod att han hade en liten jävel som sa ifrån i dessa lägen. Ett överjag, skulle väl psykologen säga.
Men när man är författare behöver man inget överjag. I alla fall inte i första läget. Då är det bara att fläska till med den första och mest galna tanken. Det kan bli hur konstigt som helst. Det svåra är väl bara att i andra läget koppla på överjaget och börja granska det man skapat kritiskt. Eller det är ju inte svårt, men det kan lätt leda till total självutplåning och missmod: allt är skit. Det är enklaste vägen - man slänger alltihop. Nej, det svåra är att balansera överjaget mot den kreativa och lite galna kraften i underjaget, jaget som ligger lite under och som kan skapa under. Det är där jag är just nu med min Gabriel och hans ängel.
Det är tungt.
Experter är bra att ha. Och kvällstidningar som talar om hur landet ligger och vilka vi är som befolkar det. Jag minns särskilt en kvällstidningsbilaga häromdagen som satte fingret på väsentligheter: "Vilken sexstil har du? Vem är du i Sex and the City?"
Man har länge undrat...
Min fru åker till Spanien i morgon. Första anhalten blir Torremolinos, men jag är lite orolig för hon har fått den här vägbeskrivningen till hotellet:
How to get to the hotel
Vägbeskrivning:
Använd den huvudsakliga avenybortgången vid
centrera av Torremolinos.
Vi är mellan Benalmadena och
centrera av Torremolinos.
På den huvudsakliga avenyn sida som går till havet,
så snart som du ser en byggnad
som som samma formar som ett fartyg,
vänd där (riktningen av se).
Vi är 30 räkneverk vidare
(Funkar bäst som högläsning i ett milt poetiskt tonläge.)
I lördags, under matchen mellan Grekland och Ryssland, sa det där stolpskottet till kommentator i fyran att någon "föll ihop som en tallrik skridskor". Det var kul. Men var fick han det ifrån? Har jag missat nåt här?

Avlyssning. Bevakning. Tänk att de orkar. Vem ska sitta och läsa igenom mina mail? FRAgglarna kommer man ju vagt ihåg och nu ska de visst bli biofilm, så jag tror att det här egentligen är en del i marknadsföringen. Han centerpartisten Fjädely ligger bakom alltihop, tror jag, efter sin Judas-fint igår. Är det han i mitten?
Vi måste mata FRAgglarna ordentligt så att de får fullt upp. Här får ni: Antrax, al-Qaida, revolution, terror, sprängdeg, AK5, handgranat, biologiska vapen, uran, Usama, sharia, intifada, hamas, 911, Thore Skogman.
På tevesporten i morse berättades det om Jengs framgångsrika stavhopp. Han kom över 5.72, sas det, "med mycket luft under ribban". Och det får man väl hoppas att det var. Ungefär 5.72 skulle jag tro.
Vilken lång titel det blev på det här inlägget. Jag var tvungen att ta mig i kragen för att inte inflika årtalet också. Det var våren 1983, alltså, som jag såg Bo Diddley i Berlin. Kompbandet var från Wales och vi åkte med dem från klubben och in till centrum. De var kända under namnet "Sensational Alex Harvey Band" minus Alex själv förstås. Är det nån som minns dem?
Nähä. Kunde väl tro det. Men de finns att avnjuta på YouTube.
Vad är det för fel på Småland? Jag ska åka dit idag. Det blir den första av tre smålandsresor den här veckan.
Vi drar till landet! Ses på måndag!
70-talet har gjort sig påmint då jag de senaste veckorna lyssnat igenom Brian Enos preambient-katalog. Om man nu kan kalla den det. De gamla skivorna. De efter hans avhopp från Roxy Music. Det är bra, det är kul, det är Fripp i hörnen.

Detta har även lett mig in på andra gamla fina album, som exempelvis Peter Gabriels första soloskiva, den som sedermera fick den hemliga titeln "Car". Detta, i sin tur, har aktualiserat mina funderingar på den saligen insomnade Top100-listan jag drog igång med pompa och ståt i februari 2007. Nedräkningen från 100 hann till 85 innan jag gav upp. Men nu tänker jag att kanske, kanske...
Vi får se.
I natt gick en av vår tids stora rocklegender bort. Bo Diddley var den ende av dessa legender som jag träffade personligen. Det var våren 1983 i Berlin som jag och min vän Aino fick en liten pratstund med Bosse efter en makalös spelning på den lilla klubben Rock-Keller. Efter snacket åkte vi med det walesiska kompbandet in till centrum och fortsatte studera det berlinska nattlivet.
Bye, bye Bo!

Eftersom alla mina bilder på Bo ligger i negativformat på vinden så snodde jag den här på nätet.
Åh, herregud: Här sitter jag och jobbar med lurarna på och i lurarna har jag "Perpetuum Mobile" med Einstürzende Neubauten. Och jag tycker att det är bra.
Ska jag söka för det också?